Moderaternas syn på sprutbyte är en berättelse om politiker som väljer att varken se eller lyssna till expertisen och de politiska kollegorna. Varför är ett mysterium.

En av den svenska folkhälsopolitiska debattens minst uppseendeväckande rubriker är ”Den svenska narkotikapolitiken har misslyckats”. Det är nämligen omöjligt att trovärdigt argumentera för motsatsen när omkring 400 personer varje år avlider till följd av narkotikabruk. Det är en siffra som har mer än dubblerats sedan mitten av 1990-talet. Dödsfallen har dessutom ökat dramatiskt de senaste åren. Socialstyrelsen har ingen given förklaring, men pekar på att det finns stora problem med att få fram statistik på regional och lokal nivå. Detta förklarar visserligen inte varför ökningen är så stor, men svaret är samtidigt symptomatiskt. Kunskapen i narkotikafrågan är bristfällig, vilket gör att det politiska svaret ofta blir undermåligt – och sannolikt felaktigt.

Moderaterna ensamma motståndare
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Moderaternas motstånd mot sprutbyte för injicerande drogbrukare. Frågan aktualiserades återigen i förra veckan när Stockholms socialborgarråd Anna König Jerlmyr (M) meddelade att hon inte tar ställning för eller emot försök med sprutbytesprogram i staden. Först ska frågan skickas ut på remiss. En gemensam suck hördes från Stockholms kommunfullmäktige.
– Folkpartiet i Stockholms stad har varit för sprutbyte i det allra tidigaste skedet, redan i opposition i förrförra mandatperioden. Det är en mänsklig fråga och en humanistisk fråga, säger Ann-Katrin Åslund (FP), andre vice ordförande i kommunstyrelsen i Stockholms stad och allianskollega med König Jerlmyr.

För Åslund komplicerades förespråkandet av sprutbyte av att Folkpartiet i Stockholms län ställde sig negativa. Men efter att en gedigen utredning av frågan hade presenterats för landstingsfullmäktige, svängde folkpartisterna i landstinget. Det gjorde även andra partier som tidigare tvekat. Kvar stod Moderaterna, vars motstånd nu alltså har fortsatt på kommunnivå.
– Jag la en skrivelse i juni [2010] om att Stockholm skulle erbjuda sig att vara försökskommun och den har jag fortfarande inte fått något svar på, säger Ann-Katrin Åslund (FP). Men det har ju med hela bilden att göra. Alla utom Moderaterna vill genomföra försöket. Nu har frågan i stället gått på remiss, men min syn är inte att man ska fråga stadsdelarna om man ska ha sprutbytet eller ej, utan snarare ”var ska det ligga?”.

Sprutbyte, varför då?
Vad handlar sprutbytesfrågan om? Konkret handlar det om huruvida det ska finnas möjligheter för injicerande drogbrukare att byta ut använda sprutor mot nya. Då behöver de inte återanvända sprutor och dela sprutor med andra brukare. Sprutor är engångsprodukter. Används de flera gånger blir kvaliteten sämre, vilket ökar skaderisken. Vidare: De som delar sprutor riskerar att föra över sjukdomar som smittar via blod till varandra.

I Malmö stad har det funnits möjligheter för brukare att byta ut sprutor sedan 1987. Officiellt är det fortfarande en ”försöksverksamhet”. Opinion har länge drivits för att liknande verksamhet ska startas i Stockholm. I slutet av oktober 2010 presenterades en studie från Karolinska Institutet. Studien framhöll att om sprutbyte hade funnits på plats så skulle det hiv-utbrott bland injicerande drogbrukare som nådde sin kulmen 2007 sannolikt inte blivit lika stort.
– Det är svårt att bevisa, men en uppfattning jag har, säger Jan Albert, som är professor i smittskydd och ledde undersökningen. Vår studie tittade på smittspridningens dynamik, men det finns annan forskning som visar att sprutbyte har en viss effekt. Samtidigt är sprutbyte inget som ensamt förändrar smittspridning dramatiskt, det måste vara en del av ett större sammanhang.

Studien från Karolinska Institutet visade var att det även i Sverige finns ett beteende bland missbrukare som gör att hiv kan spridas väldigt fort om det får chansen.
– Man kan inte tro att man ska hinna med att både observera ett utbrott och göra något åt det i tid, säger Jan Albert. Det behövs ett mångfacetterat preventionsprogram på plats innan ett utbrott startar.

Harm reduction – klassisk svensk folkhälsopolitik
Den typ av mångfacetterade program Jan Albert hänvisar till brukar gå under samlingsbegreppet ”harm reduction”. ”Harm reduction” kan beskrivas som ett batteri av åtgärder för att minska smittspridning. Helhetsperspektivet är helt centralt, ingen delkomponent i åtgärdsbatteriet kan ensamt göra underverk. Alla som nu förespråkar sprutbyte, vänsterpartister såväl som kristdemokrater, betonar att de vill se sprutbytesprogram som en del av bättre vård av brukare. Men ”harm reduction” väcker starka negativa associationer, trots de överväldigande bevisen på insatsernas potential.
– Det är för mycket av politik och åsikter kring de här frågorna, säger Jan Albert. Det låter ungefär som om ”missbruk är dåligt och ska därför inte sanktioneras”. Jag håller inte med om det tankesättet, utan tycker att man ska titta på frågan utifrån en medicinsk och socialmedicinsk utgångspunkt, precis som Världshälsoorganisationen (WHO) gör.

Björn Johnson, statsvetare och docent i socialt arbete vid Malmö högskola och flitig narkotikapolitisk debattör, förvånas även han av att motståndet mot ”harm reduction”. Enligt Johnson borde åtgärderna kunna ligga i linje med traditionellt svenskt folkhälsoarbete.
– Man tar folk på allvar och möter människor där de befinner sig, ett inslag som ofta saknas i svensk narkotikapolitik, säger han. Avsaknaden av ”harm reduction” är en förklaring till att vi har en så pass hög dödlighet bland narkotikabrukare. Sprutbyte är ingen patentlösning i smitthänseende, det är en liten andel av brukarna som smittas av hiv och när det gäller hepatit är inte effekten lika väl dokumenterad. Men sprutbyte är ändå en viktig del i en allsidig strategi mot smittspridning.

Det viktiga vid sidan av smittspridningsbegränsningen är att sprututbytesprogrammen kan fylla andra funktioner och dessutom är prisvärd – den kostar egentligen ingenting för skattebetalarna. Björn Johnson lyfter fram möjligheter som att lokalerna där sprutbytet sker kan fungera som ett alternativ till vårdcentraler. Ett problem i dag är att vårdcentralernas personal ofta saknar erfarenhet att arbeta med patienter som brukar narkotika, och därmed inte ger brukarna ett värdigt bemötande.
– Har man som i Stockholm en väl utbyggd narkomanvård kan verksamheten vara en sluss dit in, något som tyvärr inte har fungerat i Skåne, då köerna är för långa.

Svårbegriplig moderat förvaltningspolitik
Ingen företrädare för Moderaterna har velat ge en förklaring till varför partiet forsätter att sätta sig på tvären. De svar som Moderaterna har gett till Dagens Arena och flertalet andra medier är att ”den demokratiska processen” måste respekteras. Med detta avses den remiss som Anna König Jerlmyr skickat ut till Stockholm stads olika stadsdelar. Remissen ska besvaras senast sista februari 2011 och stadsledningskontoret ska lämna ett utlåtande i mitten av mars 2011. Ingen utom Moderaterna själva ser det som ett demokratiskt problem att det dominerande partiet inte öppet redovisar sin politiska ståndpunkt i frågan. Moderaternas sätt att tolka förvaltningslagen kan knappast beskrivas som praxis. Partiet vill vinna tid, men ingen berättar varför.

När remissförfarandet är avslutat har Anna König Jerlmyr lovat att ta ställning i själva sakfrågan. Det återstår att se om hennes parti kommer till samma insikt som alla andra i Stockholms stads och Stockholms läns politiska församlingar, för att sedan göra det all expertis rekommenderar. Förhoppningsvis drabbas inte Stockholms injicerande drogbrukare av en ny lokal hiv-epidemi innan dess.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena