Hvad vilja löntagarna?

Det rödgröna samarbetet i årets valrörelse bestod av tre partier utanför sina traditionella element. Socialdemokraterna fick inte arbetsmarknadspolitiken att hänga samman, Vänsterpartiet hade rört sig mot mitten och Miljöpartiet vänsterut. Det gick som det gick och sämst gick det för Socialdemokraterna. Sedan den 19 september har socialdemokrater både innanför och utanför partiets strukturer fört en livlig eftervalsdebatt om hur en så total genomklappning var möjlig. En av den svenska socialdemokratins grundpelare, facklig-politisk samverkan, har det dock varit tyst om.

Facklig-politisk samverkan är, enkelt beskrivet, formen för samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Arbetet är starkt traditionsbundet, fackföreningsrörelsen bildade trots allt Socialdemokraterna en gång i tiden. Bakgrunden var att det fanns (och finns) frågor som arbetsmarknadens parter inte kan förhandla om, som kräver politiska beslut. LO insåg tidigt att en framgångsrik arbetarrörelse behövde en politisk gren. Ett drygt sekel senare har inte mycket förändrats, den fackliga strategin för att tackla löntagarfrågor såsom sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, tillgång till barnomsorg på tider då folk arbetar och tillgång till kollektivtrafik, är fortfarande att knyta sig till ett politiskt parti, Socialdemokraterna.

LO och det rödgröna samarbetet
Vad blir då den fackliga reaktionen när Socialdemokraterna plötsligt ingår i ett samarbete med två andra partier? Den omedelbara var missnöje från gräsrötter. Å ena sidan finns det många fackligt aktiva som inte litar på Miljöpartiet, å andra sidan är det många inom fackföreningsrörelsen som anser att man alltid ska hålla rent från kommunister, vilket fortfarande smittar av sig på Vänsterpartiet. Högre upp i organisationshierarkierna var dock inte reaktionen lika stark. Nyckelpersoner i LO-kollektivet hade accepterat att Socialdemokraterna sannolikt aldrig mer kommer att regera ensamma. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin tycker inte heller att det är ett problem att fackföreningarna inte fanns med när de rödgröna partierna mejslade fram sin valplattform.
– Vi har ett samarbete med Socialdemokraterna, inte med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Därför var det aldrig aktuellt att delta i de rödgröna arbetsgrupperna, säger hon.

Men finns det inte en poäng i att vara med, om syftet med samverkan är att påverka politiken?
– Kanske, men vi har beslut på att ha ett samarbete med Socialdemokraterna. När det rödgröna samarbetet formades fanns ingen anledning för oss att göra avsteg från det beslutet. Framtiden får utvisa om den strategin ska ändras. I Norge har man ju gjort annorlunda, men där är konsekvensen att LO lutar sig mer tillbaka. För oss är det snarare viktigt att delta aktivt, arbeta för att fler medlemmar är politiskt aktiva. Vad som händer i framtiden är inte min sak att bestämma.

Inget trovärdigt regeringsalternativ
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Sven-Erik Österberg (arbetsmarknadsminister under Göran Persson), ser liksom Lundby-Wedin inte LO:s frånvaro i rödgröna arbetsgrupper som ett problem, men menar att arbetarrörelsen inte har vant sig vid förändringen.
– Det här är ju den svåra resan vi gör, våra väljare är inte vana vid att vi kompromissar. Fackföreningsrörelsen har samma syn på saken – det partiet har bestämt, så har det blivit. Men brottet med det skedde egentligen redan när Gudrun Schyman, då partiledare för Vänsterpartiet, tvingade Ingvar Carlsson till regeringsombildning.

Inte långt efter att Schyman ställde politiska krav ville även Centerpartiet förhandla och 2002 kom det krav på ministerposter från Miljöpartiet. Efter valet 2006 cementerades blockpolitiken och det enda riktigt blocköverskridande som finns kvar är pensionspolitiken.
– Att inte gå in i ett rödgrönt samarbete var inget alternativ, även om vi kanske hade fått lite högre siffror, säger Sven-Erik Österberg. Tyvärr blev vi jagade i valrörelsen angående hur regeringspolitiken skulle se ut och den såg antagligen rätt så spretigt ut. Vi blev nermalda i en valrörelse där vi absolut inte var ett trovärdigt regeringsalternativ.

Borttappad arbetsmarknadspolitik
Centralt placerade personer i Socialdemokraterna ser det som katastrofalt att partiet tappade enormt i gruppen 30-49 år – de förvärvsarbetande. En vanligt förekommande analys är att Socialdemokraterna tappade bort arbetsmarknadspolitiken i valrörelsen. Det handlade om ”jobben”, men inte om ”jobbet”, det vill säga om arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, inte om arbetsmiljö, lön, arbetsrätt eller fackförbundens roll.
– Socialdemokraterna hade ett i våra ögon väldigt positivt initiativ, ”Tio punkter för ordning och reda på arbetsmarknaden”, säger Johan Lindholm, andre förbundsordförande för Byggnads. Problemet, fortsätter Lindholm, var att det initiativet kom en månad före valet, i stället för två år före valet. Hade det kommit tidigare hade vi kunnat använda det ute i organisationen. Sen är det för tidigt att reda ut varför det gick som det gick, vi har inte gjort klart valanalysen ännu. Men vi i LO-familjen måste fråga oss vart vi vill ta vägen, innan vi bestämmer oss för hur det facklig-politiska arbetet ska se ut framöver.

Socialdemokrater i sin tur när en besvikelse över att LO inte längre når ut som opinionsbildare, trots en stadig produktion av rapporter och analyser om arbetsmarknaden. Moderaterna har på presskonferenser i valrörelsen kunnat säga att det inte blir några försämringar av arbetsrätten, samtidigt som utökade möjligheter att ge unga människor osäkra anställningar presenteras. Rubrikerna har blivit “inga försämringar” och att “Centerpartiet har fått ge med sig”, trots att det inte stämmer. Journalister skriver inte om arbetsmarknad som arbetarrörelsen vill, men om man får tro kritikerna är det LO:s eget fel.

Dörrknackning i stället för arbetsplatssamtal
Bland de med ledande positioner i Socialdemokraterna och LO-kollektivet är man utåt överens om att valrörelsearbetet fungerade bra. Ute i landet är bilden inte lika positiv. Det finns ett missnöje med att LO försökte sig på att vara valmaskin i stället för att hålla dialog på arbetsplatser. Förtroendevalda och aktivister har satt på sig en socialdemokratisk jacka och ställt sig i en valstuga eller knackat dörr, vilket är lättare än att bråka med chefer på arbetsplatser för att få komma in och prata politik med de anställda. Socialdemokraterna må ha saknat en politik för jobbet, men diskussionen på jobbet har ofta uteblivit. När den väl har kommit till stånd menar flera personer som Dagens Arena har pratat med att kunskapen om arbetsmarknadsfrågorna varit låg, vilket man ser som bevis på att facket brister i utbildningen av medlemmarna.

Med ytterligare fyra år av borgerlig politik är risken stor att fackliga principfrågor såsom medbestämmandelagen, förtroendemannalagen och a-kassan ifrågasätts. I fackförbunden finns en oro för effekterna, men inget självklart svar på hur de ska hanteras. Ett svar är att teckna privata försäkringar för sina medlemmar, så att de får bibehållen trygghet, men då urholkas den svenska modellen ytterligare.

Valresultatet visade att löntagarna har vänt arbetarrörelsen ryggen, vilket tydliggör behovet av en politisk analys som utgår från löntagares behov. För att den analysen ska vara förankrad behövs facklig-politisk samverkan. Inget har svaret på vilka löntagarfrågorna är, men det framstår med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om att maxtaxan i förskolan är för hög.