Det svenska skattesystemet börjar alltmer likna ett närmast oöverskådligt lapptäcke specifika avdrag och differentierade momssatser. Det som började med Göran Perssons sänkning av matmomsen har med den senaste regeringens jobbskatteavdrag, rut- och rot-avdrag slutat med en fullständig massaker på vad allt vad enhetlighet heter.

Att Sverige skulle behöva en stor skattereform, det är många experter och debattörer från både höger- och vänsterkanten eniga om. Det stod klart efter ett seminarium med titeln ”Hög tid för århundradets skattereform?” arrangerat av Institutet för framtidsstudier.

Titeln anspelade på den genomgripande skattereform som drevs igenom av Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt i början av 90-talet och som i ekonomkretsar kommit att kallas ”århundradets skattereform”. Tanken med den reformen, förutom att sänka de höga marginalskatterna, var just att skapa ett enhetligt och överskådligt skattesystem.

Det lustiga är dock att ”århundradets skattereform” knappt överlevde decenniet.

Men trots att expertisen i stort sett kan enas om behovet av en stor och genomgripande skattereform, så är de dagspolitiska förutsättningarna närmast dödfödda. Den sittande regeringen har inte visat något minsta tecken på att vilja söka breda uppgörelser i skattepolitiken.

En bred genomgång på skatteområdet kommer dock bli nödvändig – vare sig politikerna vill eller inte. Inte minst när det gäller frågan om finansiering av framtidens välfärd. Skattereformer tar tid att genomföra. För att säkra välfärden skulle arbetet egentligen påbörjats redan i går.