Bloggen

Svenskt Näringsliv ville ändra Lagen om anställningsskydd, Las. LO vägrade. Då reste sig arbetsgivarnas förhandlare och gick. Ungefär så kan man sammanfatta hur förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal kollapsade i förra året.

Sedan dess har Svenskt Näringsliv kampanjat mot Las. Hittills har dock regeringen – förmodligen av taktiska skäl – slagit dövörat till. Men inför en ny mandatperiod, med en ny arbetsmarknadsminister och med stöd från sitt intensiva kampanjande, verkar arbetsgivarna vädra morgonluft. Det är det ljuset man måste betrakta gårdagens seminarium ”Arbetsmarknadsregler under lupp” som anordnades av Svenskt Näringsliv.

Chefsekonom Stefan Fölster redovisade arbetsgivarnas förslag till en reformering av Las: Slopa principen ”först in, sist ut” och inför i stället en turordning som bygger på kompetens. För att motverka ”inlåsningseffekter” bör man införa ett trygghetssystem som följer arbetstagaren trots att man byter jobb.

Det sistnämnda förslaget tror jag även fackföreningsrörelsen skulle vara intresserade av att titta på. Men det är vid det förstnämnda som skon klämmer. Egentligen handlar debatten om två ord. Svenskt Näringsliv vill ändra en formulering i turordningsreglerna i Las från ”tillräckliga kvalifikationer” till ”bästa kompetens”. Kompetensen ska alltså vara helt avgörande, inte tillräckliga kvalifikationer och därefter anställningstid.

Facken ser risker med den till synes harmlösa justeringen av orden, och vill inte ens diskutera begreppet kompetens. Det är luddigt och kan komma att rymma personliga åsikter om egenskaper och beteende som inte har något med skicklighet att göra. Social kompetens eller rent personliga skäl kan bli avgörande för vem som får behålla jobbet, tror LO. Dessutom riskerar makten över begreppet att glida facket ur händerna.

Svenskt Näringsliv tycker att facken överreagerar och sprider bilden av att alla arbetsgivare är elaka, när de flesta i verkligheten behandlar sin personal väl. Facken tycker att arbetsgivarna överdriver problemen med turordningsreglerna, eftersom så många undantag redan görs. Och faktum är att facken redan i dag godkänner tre av fyra undantag från turordningsreglerna. De flesta på grund av att företagen vill behålla nyckelkompetens.

Så vad handlar det här egentligen om? Jo, makt. Och makt är alltid svårt att förhandla om.

Men i debatten om Las riskerar man att missa en viktig punkt, vilket framkom under gårdagens seminarium. Las handlar i första hand om fasta anställningar, inte om visstidsanställningar.

Sverige har i dag en lagstiftning som ger väldigt stor trygghet för den som har en fast anställning. Tryggheten i den anställningsformen är bland de högsta i OECD. Samtidigt har vi bland de mest otrygga formerna för visstidsanställning. Där ligger vi i botten om man jämför med OECD. Faktum är att skillnaden i trygghet mellan de båda anställningsformerna är större i Sverige än i något annat OECD-land.

Detta är ett problem. Det ger inlåsningseffekter eftersom folk inte vågar säga upp sig. De har också fått till resultat att utsatta grupper på arbetsmarknaden – ungdomar, invandrare och kvinnor – i högre utsträckning än i något annat OECD-land i dag är anställda i otrygga anställningsformer.

Men vad är då problemet? Att vi har trygga fasta jobb? Eller att vi har otrygga visstidsanställningar? Det förstnämnda enligt Svenskt näringsliv. Det senare enligt facken.

SCB publicerar i dag månadens arbetskraftsundersökning, AKU, med rubriken: ”Bred uppgång på arbetsmarknaden”. Oj, va bra tänkte jag och funderade genast på att skriva en nyhet och lägga upp här på sajten. Sen tittade jag på siffrorna.

Tittar man på de säsongsrensade siffrorna, det vill säga den statistik där variationer som är normala för säsongen har rensats bort, så är SCB:s breda uppgång i själva verket en minskning av arbetslösheten med 0,1 procent. Från 8,2 till 8,1 procent. Kan man verkligen kalla en tiondels procent för en ”bred uppgång”?

Det finns en sjuka som vekar ha spridit sig inom svenska myndigheter. Försäkringskassan har med sina glädjekalkyler och hårdvinklade statistik gått i bräschen. Nu verkar SCB följa efter.

Myndigheter som hanterar statistik måste bli noggrannare. Vad är egentligen relevant? ”Bred uppgång” eller kanske, vad vet jag: ”Fortsatt rekordstor arbetslöshet”?

Samtidigt som alla blickar är riktade mot Socialdemokraterna lanserar Dagens Arena i dag första delen i en reportageserie som kritiskt granskar den borgerliga regeringens politik.

Vi befinner oss just nu i brottet mellan två mandatperioder där regeringen Reinfeldt har fått förnyat förtroende att styra landet. Vi kommer självklart att följa utvecklingen inom S även fortsättningsvis. Men vi anser samtidigt att krisen inom S riskerar att överskugga de verkliga makthavarna.

Det är dags att granska alliansregeringen. Vad hände egentligen under senaste mandatperioden? Vad har vi att förvänta oss härnäst? Och inte minst: Vad är det för bakomliggande idéer som styr politiken?

Dagens Arena lanserar i dag det första reportaget i en serie om sammanlagt tio där vi på allvar går till botten med regeringens politik. Serien kommer att rulla under hösten och vintern. Nya reportage kommer att publiceras med jämna mellanrum. Reportagen har vi valt att kalla ”dokument” och vi kommer att numrera dem från ett till tio.

Först ut är Dokument 1 som granskar arbetsmiljön – ett område som inte alltid hamnar i centrum av debatten. Likväl har arbetsmiljön en avgörande betydelse för väldigt många människors vardag. Här, liksom på många områden, har regeringen genomfört ett radikalt systemskifte.

Läs och kommentera! Och kom gärna med synpunkter på andra politikområden som du tycker att vi ska skriva om i vår granskning.

Eric Sundström, chefredaktör Dagens Arena

Andelen väljare som kryssade en kandidat i årets val är fortfarande inte lika hög som premiäråret 1998, men trenden är ökande, berättades det under ett seminarium på pr-byrån Prime i förmiddags. I och med att personkryss blir viktigare kan de berätta en del för oss om väljarnas syn på partierna. Det är intressant inte minst för Socialdemokraterna.

En av de mest framgångsrika kryssarna i valet var socialdemokraten Sven-Erik Bucht, tidigare kommunalråd i Haparanda. Bucht fick tidigare i år nobben av Norrbottens partidistrikt, som placerade honom utanför valbar plats på riksdagslistan. 17674 personer, eller ungefär en femtedel av de som röstade på Socialdemokraterna i Norrbotten, gick till vallokalerna och kryssade honom. Bucht fick i och med det mer än dubbelt så många kryss som alla andra på listan tillsammans.

De som kryssas är politiker som tydligt visar för väljarna att de vill något och tycker till, även om ambitionerna inte alltid går i lås. Väljarna belönar den som framstår som handlingskraftig och målmedveten. Fallet Bucht är extremt, men det säger en del att de toppkandidater som producerades av Socialdemokraternas partiapparat inte var personer de socialdemokratiska hjärtana bultade för.

Motstånd mot personvalet är logiskt om man utgår från att väljarna ska rösta på parti och inte färgstarka frifräsare som Bucht, men när de kandidater som produceras uppenbart inte är de väljarna helst vill rösta på avslöjas ett problem – partierna låter sina interna maktkamper ta över, vilket just nu är pinsamt uppenbart vad gäller Socialdemokraterna. När Socialdemokraterna ska välja ny partiordförande hänvisar alla till en valberedning som ännu inte finns, i övrigt säger de ingenting. Bladet tas från munnen först när alla andra tackat nej en sista gång. Nästa partiledare får minsta möjliga exponering och väljarna har ingen aning om vad vederbörande vill eller vilka perspektiv som styr dennes politiska idéer.

Sven-Erik Bucht blev inte valets näst mest kryssade socialdemokrat (efter Mona Sahlin) för att han höll käft och rättade sig i ledet. Sveriges nästa statsminister ska inte vara rädd för rampljuset, tvärtom älska det. En öppnare process skulle ge den allsmäktiga valberedningen lite mer att gå på.

Mona Sahlin har fyra månader kvar som partiordförande. Vi kan hoppas att hon ägnar den tiden till att vara ärlig med vad hon tycker om sitt parti och att hon handlar därefter. Det är inte särskilt sannolikt. Sahlin har alltid varit bäst när utmaningarna är som störst, nu finns det inga utmaningar alls, det är slut. Dessutom är det få efterträdarkandidater som vill diskutera med journalister hur det går med att implementera en omdaning initierad av Mona Sahlin, härifrån till supervalåret 2014. Socialdemokraterna måste reformera sig själva, men fram till slutet av mars är det frihet under ansvar som gäller. Inte den nuvarande partielitens bästa gren.

Socialdemokraterna har länge präglats av den sjuka som drabbade EU:s samlade ledare när de skulle sätta sig ner med sin pinfärska konstitution de kämpat så mycket för och välja en ordförande för Europeiska rådet. De valde Herman Van Rompuy, den högst rankade kandidaten alla inblandade kunde leva med. Den som väljs/utses/anställs för att man fyller en kvot i organisationens maktbalans har inte mandat att utföra stordåd och är sällan kapabel till det.

Alldeles för många maktpositioner i Socialdemokraterna ockuperas i nuläget av personer som placerats där som en kompromiss, eller efter skickligt taktiserande som inte kräver politiska visioner. Socialdemokraternas kollektiva medieharakiri den senaste tiden är effekter av ett system där personen och spelet länge varit viktigare än politiken. Makten har man ansett sig ha rätt att bestämma över i egenskap av medlemskort i rörelsen, att väljare inte lydigt röstar på den politiska adeln är en sanning som fortfarande väntar på att sippra in.

Vi kan spekulera i huruvida Socialdemokraternas undermåliga variant av ”en politik” i årets valrörelse berodde på att Mona Sahlin inte hade några idéer om vart Sverige ska ta vägen, eller på en stel och motsträvig partiapparat som har vägrat släppa fram en förnyande sahlinism. Men att resultatet ”Möjligheternas land” inte fungerade skulle partistrategerna kanske förstått lite tidigare, om de kommit ihåg vad Socialdemokraterna lämnade efter sig vid sekelskiftet – möjligheternas land. Vi bor redan i det.

Oavsett vilket måste fler än Mona Sahlin lämna över portföljerna. De är skyldiga sitt parti att sluta tänka på sig själva och möjliggöra ett arbete för att Socialdemokraterna i Sverige inte ska behöva gå samma väg som Labour i Storbritannien, med 18 år i det politiska kylskåpet. Det är inte bra om borgerligheten får regera i fred fram till 2026. Så länge ledande socialdemokrater fortsätter göra bort sig vänds inga medielyktor mot regeringskansliet och de fyra partier som styr Sverige. Det är inte bra för någon.

Så uppstod stupstocken. I dagens ledare visar SvD:s Sanna Rayman att finansdepartementet och Folkpartiet var de drivande bakom de mest kontroversiella delarna i sjukförsäkringsreformen.

Den bortre tidsgränsen, ofta beskriven som ”stupstocken”, innebär att 50 000 personer i år kommer att utförsäkras. Stupstocken fanns inte med i socialdepartementets ursprungliga förslag från socialdepartementet. Det var en tidsgräns som lanserades och drevs av finansdepartementet. Samma departement och Folkpartiet var drivande bakom att slopa vad som kallas ”särskilda skäl vid bedömning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden”.

Förslagen drevs framåt av besparingsiver och envetet sirrande på ersättningsnivåer, och har fått enorma konsekvenser för sjuka människor runt om i Sverige. Några av dessa finns redan i siffror, som att 70 procent av kommunerna anger att de skärpta reglerna i sjukförsäkringen är en viktig orsak till att socialbidragskostnaderna ökat.

Andra konsekvenser är illa nog utan att uttryckas i siffror:
Människor har tagit livet av sig. Människor kommer att ta livet av sig.

Sjukförsäkringsreformen har varit en cynisk lek med människoliv. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson må ha erkänt att för många som är för sjuka faller ur sjukförsäkringen. Men han har ändå inte varit beredd på att komma med några svar på när nya förslag kring sjukförsäkringen kan komma. Den cyniska leken med människoliv fortsätter.

Mitt i diskussionen om “S-kris” och “Rosornas kris” levererar Dagens Samhälle följande överraskning: Trots katastrofvalet kommer S att ha fler politiker i positionen som kommunstyrelsens ordförande. Trots att det rödgröna samarbetet nu avvecklas på nationell nivå, går dubbelt så många maktskiften i Sveriges kommuner från blått till rött/rödgrönt som åt andra hållet.

Blev inte du också överraskad?

Av detta lär vi oss flera saker. Glöm aldrig den lokala nivån. Det verkar finnas ett förtroende för lokala rödgröna politiker som saknades i det rödgröna samarbetet på nationell nivå. Flera intressanta exempel lär finnas runt om i landet.

Vi lär få anledning att återkomma i ämnet. Tipsa gärna om intressanta exempel runt om i Sverige.

Och visst var det skönt att inte tänka på “rosornas krig” en stund?

Ibland, när verkligheten på ett så övertydligt klyschigt sätt överträffar dikten, är det onödigt med för många ord. Jimmie Åkessons nya pressekreterare är en platinablonderad-stureplans-modebloggerska som kallas ”Brunis”.

Ja, Brunis.

Men man måste ändå ge det till Sverigedemokraterna. De kan det där med medialogiken. Titta på mig, här sitter jag och skriver.

Suck.

Den borgerliga regeringens fäbless för nationalekonomi kan knappast ha undgått någon. Ämnets dragning åt att betrakta människan som en homo economicus – ett matematiskt styrt vinstmaximerande objekt – verkar vara det bäst lämpade intellektuella stödet för den borgerliga politiken. Beväpnade med ämnets förment ”objektiva sanningar” går allianspolitikerna till strid mot det sociala flummeriet.

Men det är inte bara i finansdepartementet som ämnet betraktas som en överideologi. Under inflytande av överstepräst Anders Borg har dess lärosatser kommit att influera en stor del av politiken, på bekostnad av socialvetenskaperna och inte minst – empiri.

Detta illustreras väldigt tydligt i debatten om arbetslöshet, och kom till uttryck under gårdagens seminarium om behovet av en ny skattereform. Den efterföljande debatten, som kom att handla om allt mellan himmel och jord, berörde delvis den höga arbetslösheten – och specifikt vissa gruppers, såsom ungdomars och invandrares, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Vad är då lösningen?

”Jo”, svarade Peter Santesson, forskare på Näringslivets forskningsinstitut Ratio, med en nationalekonomisk reflex: ”Man måste sänka lönerna.”

Sen kom eftermiddagens mest bevingade citat:

”Lågproduktiva människor måste också kunna lönekonkurrera.”

Om han nu vore ekonom och pratade om en generell ekonomisk-matematisk modell, hade man kanske kunnat ha förståelse. Men nu gjorde han inte det. Nu pratade han om människor av kött och blod och en social verklighet med en komplex problembild. Han pratade om politik, inte ekonomi.

Men dagens nationalekonomi är inte begränsad till ekonomiska formelböcker. Den är i dag en stor del av politiken – vilket tar sig i uttryck i en kall och cynisk människosyn.

Det svenska skattesystemet börjar alltmer likna ett närmast oöverskådligt lapptäcke specifika avdrag och differentierade momssatser. Det som började med Göran Perssons sänkning av matmomsen har med den senaste regeringens jobbskatteavdrag, rut- och rot-avdrag slutat med en fullständig massaker på vad allt vad enhetlighet heter.

Att Sverige skulle behöva en stor skattereform, det är många experter och debattörer från både höger- och vänsterkanten eniga om. Det stod klart efter ett seminarium med titeln ”Hög tid för århundradets skattereform?” arrangerat av Institutet för framtidsstudier.

Titeln anspelade på den genomgripande skattereform som drevs igenom av Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt i början av 90-talet och som i ekonomkretsar kommit att kallas ”århundradets skattereform”. Tanken med den reformen, förutom att sänka de höga marginalskatterna, var just att skapa ett enhetligt och överskådligt skattesystem.

Det lustiga är dock att ”århundradets skattereform” knappt överlevde decenniet.

Men trots att expertisen i stort sett kan enas om behovet av en stor och genomgripande skattereform, så är de dagspolitiska förutsättningarna närmast dödfödda. Den sittande regeringen har inte visat något minsta tecken på att vilja söka breda uppgörelser i skattepolitiken.

En bred genomgång på skatteområdet kommer dock bli nödvändig – vare sig politikerna vill eller inte. Inte minst när det gäller frågan om finansiering av framtidens välfärd. Skattereformer tar tid att genomföra. För att säkra välfärden skulle arbetet egentligen påbörjats redan i går.

Flera tidningar, bland annat SvD, rapporterar i dag att den borgerliga minoritetsregeringen snart kan förlora sin första votering. Anledningen är att SD signalerar att de möjligen kommer att rösta på ett rödgrönt förslag om att spara 670 miljoner kronor på regeringskansliet nästa år.

Vinkeln är självklar: Spelteori. Vad säger Åkesson? Röstar han med de rödgröna? Vad säger de rödgröna om att få stöd av SD? Hur ska regeringen splittra denna uppkomna allians för att undkomma ett första nederlag?

Därför vill jag i all enkelhet framhålla själva grundfrågan. Regeringskansliet har blivit rekorddyrt och kostar i dag skattebetalarna runt 7 miljarder kronor årligen. Det är inte bara lönen till propagandaminister Schlingmann som har ökat utgifterna på senare tid. Verksamheten sväller, de rödgröna lägger ett förslag om en bantning på 670 miljoner kronor.

Är det ett orimligt stort sparbeting? Eller är det tvärtom rimligt med tanke på EU-ordförandeskapet är över, och att en ordenlig bantningskur är såväl naturlig som behövd? Som efter julen eller en USA-resa, ungefär.

Om det borde väl diskussionen också handla?

Markus Uvell visar i sin replik tydligt och än en gång att han helt har missförstått vad integrationspolitik syftar till. Han inte bara använder ”integrationen” i bestämd form, som vore den ett färdigt tillstånd som snart ska nedstiga, bara högern får styra tillräckligt länge. Han utgår också från sin egen definition och tolkar allt vi skriver på Dagens Arena utifrån den.

Markus Uvell – och allt för många med honom – lever i den gamla föreställningen att det finns två (väldefinierade) grupper i Sverige som ska integreras ihop. I själva verket ska integrationspolitikens syfte vara att skapa ett samhälle som passar alla individer som lever här, oavsett vilket språk de talar hemma, vilken mat de äter, vad de firar för högtider, vilka behov deras barn har i skolan. Samhället ska skydda alla invånare från diskriminering, garantera dem rätten att leva sina liv i frihet och med jämlika chanser. Detta – högst liberala i ordets klassiska bemärkelse – är integrationspolitikens fundament.

Men Markus Uvell och en stor del av högern verkar inte vilja förstå det. De är fullt upptagna med att koka ner alla politikområdens – kultur, integration, skola, you name it – högsta syfte till att människor ska vara anpassningsbara till deras drömarbetsmarknad, en där det är arbetsgivarens villkor som styr och där arbetstagaren ska vara tacksam för att ens få ett arbete – kvalificerat/betalt/rättssäkert nog eller inte.

Missförståndet om integrationspolitik kan inte illustreras tydligare än med dessa ord från Markus Uvell: ”Att vänstern […] är så ointresserad av att bekämpa arbetslöshet och sociala problem bland invandrare är obegripligt.” Vi och dom. ”Deras” arbetslöshet och ”deras utanförskap”, som ska bekämpas på ett annat sätt än ”vår” arbetslöshet.

När Dagens Arena skriver om integration använder vi den inte för att försvara fackets ställning i Sverige – vi vet att integration inte handlar om det pågående skyttegravskriget på arbetsmarknaden utan om helt andra saker. Men det är klart att man inte vill se det om syftet är att i all missriktad välmening stärka arbetsgivarnas ställning på bekostnad av några av de mest utsatta.

Markus Uvell undrar om det verkligen inte finns något som kan förändras på svensk arbetsmarknad för att förbättra för de mest utsatta. Det finns massor! Ett färskt exempel är luckorna i lagen om arbetskraftsinvandring (i stort en bra reform, med rätt grundtanke). Ett annat är det systematiska missbruket av svart arbetskraft i vissa branscher. Men jag gissar att det inte är sådant som Markus Uvell vill förändra.

Slutligen: Markus Uvell undrar om det inte är genant att det är Tobias Billström och inte vi som har lagt fram förslaget om att asylsökande ska få arbeta under tiden som deras ärende prövas. Svaret är kort och gott: Inte det minsta. Dagens Arena är en tidning – Tobias Billström ansvarig minister.

Om du är i Washington DC torsdagen efter ett val finns en given aktivitet för politiska nördar: CQ Roll Call’s ”Election Impact Conference”. En klassisk tillställning som lär ha genomförts efter alla president- och kongressval sedan Reagan vann 1980. Här är tio observationer från dagens konferens.

1. Alla återkommer till att ekonomin spelade en avgörande roll. I korthet: Väljarnas visade sitt missnöje med Washingtons sätt att hantera den ekonomiska osäkerheten för tredje valet i rad (2006 och 2008 gynnade det Demokraterna, nu Republikanerna).

Obama har misslyckats med att förklara vad han gör och har gjort för att bekämpa en arbetslöshet på nästan 10 procent. Vallokalsundersökningarna visar nämligen att väljarna skyller den dåliga ekonomin på Wall Street i första hand (35 procent), och på George W Bush i andra hand (29 procent). Bara 23 procent av väljarna anser att den dåliga ekonomin är Obamas fel.

Men en majoritet av väljarna tror att Obama har höjt skatterna, inte sänkt dem för bland annat småföretag. Bara var tredje väljare stödjer stimulanspaketet, som flera ledande ekonomer tvärtom anser var för litet.

Samtidigt har opinionen om det ekonomiska läget förändrats snabbt (och definierats skickligt av Republikanerna). För två år sedan tyckte 64 procent av de republikanska väljarna att det var helt rätt att pumpa in pengar i (och i praktiken rädda) de amerikanska bankerna och hela den finansiella sektorn. Nu är bilden att Obama slösar bort skattepengar som hamnar i fickorna på giriga bankdirektörer.

2. Republikanernas framgångar förklaras också av vilka som väl tog sig vallokalerna. 41 procent av de som röstade definierade sig själva som konservativa, vilket är den högsta siffran någonsin (till och med högre än när Bill Clinton fick sin stjärnsmäll 1994). Var fjärde väljare var 65 år eller äldre. För två år sedan var nästan var femte väljare under 30 år, nu var siffran 11 procent. Minoriteter röstade i ungefär samma utsträckning som i förra mellanårsvalet (2006), men utgjorde en mindre andel av det totala antalet väljare jämfört med presidentvalet 2008.

Allt detta skadade Obama och Demokraterna, men undantag finns. Väljare med latinamerikansk bakgrund spelade en viktig roll när Harry Reid valdes om i Nevada.

3. Men det som i synnerhet ska oroa Obama är att de oberoende mittenväljarna (”independents”) kraftigt har svängt tillbaka till Republikanerna. Dessa väljare, som oroar sig över ekonomin och USA:s ställning i världen, kallades för ”America’s free floating anxiety” och röstar emot dem som styr för tillfället. Jag har sett flera olika siffror på hur stort det här väljarflödet är, men i grova drag så röstade runt 55 procent av de oberoende väljarna på Demokraterna 2008, och nu fick Republikanerna motsvarade siffra. En något större ”swing” på 13 procentenheter nämndes också.

I korthet: Demokraterna lyckades inte mobilisera unga och minoriteter, vilket hade behövts för att klara det negativa flödet bland oberoende väljare.

4. Samtidigt verkar inte väljarna veta vilken politik de vill ha. Företaget Pew har mätt den popularitet som olika förslag i Republikanernas valplattform har. Bara ett förslag fick ett stöd på över 50 procent: Att borra efter mer olja och gas (oljekatastrofen till trots). Och av de väljare som kallar sig konservativa har var fjärde en ofördelaktig bild av det republikanska partiet.

5. Vad som kommer att hända med sjukvårdsreformen diskuterades flitigt. Av de väljare som kallar sig konservativa vill fyra av fem att den rivs upp. Men bland samtliga väljare vill 48 procent behålla eller utvidga reformen. 49 procent vill riva upp den.

Såväl president Obama som senatsledaren Harry Reid har öppnat för att korrigera reformen något. Att den rivs upp helt och hållet anses inte vara sannolikt i nuläget. Att starta ett krig mot en sjukvårdsreform som i längden lär bli mer och mer populär kan också vara strategiskt farligt för Republikanerna. Också eftersom väljarna vill att jobb och ekonomi ska prioriteras i första hand.

6. Ingen hade förhoppningar om att speciellt mycket kommer att hända i kongressen de närmaste två åren, en session som redan kallas ”a coming lame duck session”. Det gamla talesättet att ”lagar skrivs i representanthuset och dör i senaten” användes flitigt.

”Från att ha haft den kanske mest aktiva kongressen i historien under två års tid, kommer vi i stället att ha den mest inaktiva någonsin”, var en annan kommentar.

Energi och utbildning är två politikområden där vissa framsteg trots allt kan ske.

7. Det talas mycket om behovet av kompromisser, men Tea party-kandidaterna innebär att Republikanerna i kongressen i stort blir mer konservativa. Samtidigt har Demokraterna förlorat många av sina mer moderata ledamöter (”Blue Dogs”) så deras partigrupp tar ett steg åt vänster. Polariseringen i kongressen kan öka, med andra ord.

Demokraterna var tvungna att försvara 48 mandat i distrikt som McCain vann 2008, och många av dessa mer konservativa demokrater förlorade. Flera vänsterdebattörer var arga över att gruppen ”Blue Dogs” trilskades i debatten om sjukvårdsreformen. Nu är flera av dem borta – liksom Demokraternas majoritet.

8. Tea Party-rörelsen ansågs ha omöjliggjort ett republikanskt maktövertagande i senaten eftersom så många tomtar nominerades. Å andra sidan bidrog rörelsen med energi och mobilisering som drev på framgångarna i representanthuset.

Vidare: Vad kommer Tea Party-rörelsens intåg att innebära för den ekonomiska politiken? Här uttryckte flera debattörer en oro. Tea Party-rörelsen är ju inte alls enhetlig, och oftast inte särskilt företagsvänlig (hävdades det). Mycket ilska riktas mot storföretag, till exempel. Och vad tycker de om frihandel, egentligen? Handelsavtal med Colombia och Sydkorea står på USA:s agenda framöver.

Samtidigt fick Obama kritik för att ha skapat osäkerhet i företagskretsar genom sin oresonliga retorik om onda storföretag i olje-, finans och hälsosektorn.

9. Olika scenerier inför presidentvalet 2012 diskuterades. Många misstror Obamas förmåga att kunna göra vad Bill Clinton gjorde efter valnederlaget 1994: Styra från mitten, nå kompromisser, spela ut Republikanerna och därigenom återta det politiska initiativet. Obama anses av vissa ha visat sig vara en partigängare ur Chicagopolitikens hårda skola som inte har byggt de broar till Republikanerna som utlovades. Andra tycker tvärtom att han har goda förutsättningar att bli en pragmatisk mittenpolitiker.

Frågan är också hur Republikanernas partigrupp kommer att gestalta sig, nu när Rand Paul ska introduceras till kvarvarande mittenrepublikaner. Knappast en enhetlig grupp som Obama kan förhandla med?

10. Fyra saker listades som kan hota Obamas omval 2012:

1. Obama går mot mitten, den demokratiska basen blir arg och en vänsterkandidat utmanar och skadeskjuter Obama i primärvalen. Russ Feingolds namn nämndes.

2. Den röriga situationen i representanthuset, med republikaner som tror att nedskärningar skapar nya jobb, stoppar den ekonomiska tillväxten. Obama får skulden, ekonomin avgör valet till Obamas nackdel (som för pappa Bush 1992).

3. En fantastisk kandidat ställer upp för Republikanerna, precis som när Obama överraskade alla förra gången. Ingen vet dock vem det skulle kunna vara i nuläget.

4. Sarah Palin blir Republikanernas kandidat och tokmobiliserar deras kärnväljare. Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare, ställer upp som oberoende och splittrar mitten-vänsterfältet. Obama faller på mållinjen, Sarah Palin vinner och USA:s tid som en stormakt är över…

Å andra sidan kan Obama mycket väl lyckas med att iklä sig Bill Clintons gamla roll, samtidigt som Tea Party-rörelsen drar Republikanerna åt höger. Då ser det bättre ut.

Till sist. Jag vill också bjuda på en historia som beskriver det värsta som Demokraterna skulle kunna göra nu: Att skylla på de korkade väljarna som inte förstår att Obama egentligen gör allt rätt (vilket stämmer till viss del, om elitismen tillåts). För väljarna ska alltid tas på största allvar, även när du är arg och tycker att de ”röstar fel”.

Alltså: I demokraternas primärval 1976 utmanades Jimmy Carter, som senare blev president, av Mo Udall. Carter vann i delstat efter delstat, Udall kom tvåa hela tiden. Till slut kom man till radikala Wisconsin, och Udall såg äntligen ut att vinna. Det här var på tiden då det tog timmar att få valresultatet, inte veckor, så Udall gick och la sig för att sova lite. Men 06.00 väcktes Udall av en medarbetare som tvingades berätta om sena röstresultat från avlägsen landsbygd i Wisconsin. Carter hade gått om. Udall kom tvåa igen.

Udall bad medarbetaren att kalla till presskonferens. Medieuppbådet samlades och Udall inledde med följande klassiska ord: ”The people have spoken. The bastards…”.

Demokraternas läxa är tydlig. Väljarna har aldrig fel. Om två år måste de ha en anledning att rösta på Demokraterna och president Obama igen.

Repressionen ökar i Västsahara. Häromdagen sköts en fjortonårig västsaharisk pojke ihjäl under en fredlig demonstration. Marockanska poliser och militärer har slagit en järnring runt det tältläger som 20 000 västsaharier i protest slagit upp på ockuperad mark. Ovanför vaktar arméhelikoptrar. Militären förhindrar mat-, vatten- och medicinleveranser.

Nu diskuterar den västsahariska motståndsrörelsen Polisario om att åter ta upp vapnen och bryta vapenvilan från 1991. Den fredliga antivåldlinjen kan tyvärr ha mött vägs ände.

Ansvaret faller såklart tungt på Marocko som i strid med alla FN-resolutioner framhärdar i sin ockupation. Men ett tungt ansvar vilar också på världssamfundet.

Det är inte bara nationalistisk chauvinism som ligger bakom ockupationen av Västsahara. Det är också starka ekonomiska intressen i till exempel fisket – men också i brytningen av fossilt fosfor.

Fossilt fosfor är en av nyckelingredienserna i konstgödsel, och konstgödsel är helt nödvändigt för vårt moderna jordbruk. Men fossilt fosfor är en bristvara och håller på att sina. Enligt svenska forskare når vi peak fosfor redan 2030. Därefter kommer produktionen minska och priset stegra.

I det av Marocko ockuperade Västsahara finns runt 40 procent av världens kända fyndigheter av fosfor. Fyndigheterna ägs personligen av Kung Mohamed VI av Marocko. Och det är en kassako av gigantiska mått.

Både EU och USA understödjer ockupationen av Västsahara genom att köpa fosfor av Marocko. Och alla blundar inför lidandet.

Läs mer om peak fosfor och ockupationen av Västsahara i mitt reportage från i våras.

Jag hade äran att vara med i radions Studio Ett både på valnatten och på förmiddagen i samband med att Obama vann presidentvalet 2008. Studion var monterad i köket hemma hos P1:s utmärkta reporter Ginna Lindberg i Georgetown. Och aldrig att jag glömmer när jag lämnade Ginnas townhouse mitt under valnatten, för att ta mig till Vita Huset där det dansades för fullt. På vägen längs M Street, och sedan vidare in på Pennsylvania Avenue, gjorde jag spontana ”high fives” med i princip alla jag mötte på gatan.

Stämningen var lite annorlunda i dag, när jag åter tog mig till Georgetown för att vara med i Studio Ett från studion i Ginnas arbetsrum. Inte en enda ”high five”, naturligtvis.

Diskussionen i Studio Ett, som jag hoppas var informativ, hittar du här. En sak hann jag inte med att säga på slutet: Om Obama lyckas lära av Bill Clinton och styr pragmatiskt från mitten, samtidigt som Tea Party-rörelsen drar Republikanerna högerut, så ser det inte så illa ut ändå.

Av allt jag har läst om valet i dag så rekommenderar jag den välskrivna artikeln ”A lost generation” av John B. Judis, publicerad i The New Republic.

En del av er vet kanske att jag alltid är en sann optimist. Och mitt i Demokraternas valförluster över hela USA hoppas jag ha gjort lite skillnad. I tisdags morse hjälpte jag en bekant, Olivier Kamanda, genom att dela ut flygblad för hans kampanj. Olivier har tidigare varit talskrivare åt Hillary Clinton och med 374 röster (66,4 procent) blev han vald till Advisory Neighborhood Commissioner i ett område i närheten av Adams Morgan i Washington DC (ett riktigt litet lokalval, alltså).

Närmsta motkandidat fick bara 143 röster så i ett av alla tisdagens val i USA blev det en total ”landslide” för en utmärkt kandidat.

Alltid något.