Bloggen

Jag började läsa Timbros rapport Integrationens utmaningar, men kom inte längre än till sidan fyra förrän jag kände att ett blogginlägg var på sin plats (här kan man läsa mitt tidigare inlägg om seminariet med samma ämne, läs också Devrim Mavis ledare).

Timbros vd Markus Uvell skriver i ett till en början intressant förord att rapporten handlar om att ”omformulera Det gemensamma”. Men någonstans i slutet av förordet urartar intellektet när han menar att ”Det finns något sorgligt i att det krävs ett invandringsfientligt populistparti i riksdagen för att etablissemanget [min kursivering] ska våga diskutera hur invandringspolitiken egentligen fungerar.”

Jag undrar i vilken grotta Uvell har gömt sig de senaste tio åren (jo, just det, den på Storgatan 19 på Östermalm i Stockholm). Var fanns han under den hetsiga debatten om ”social turism”, som handlade om utvidgningen av EU, den potentiella invandringen från de nya länderna och Sveriges välfärdssystem? Var fanns han när hela Sverige pratade om de apatiska flyktingbarnen, där tonläget var extremt högt och debatten infekterad? Var fanns Markus Uvell när S-regeringen och Miljöpartiet hade en öppen konflikt om amnesti för alla gömda flyktingar? Eller när migrationsdomstolarna skulle beslutas och sjösättas? Har han helt missat hur mycket svensk offentlighet har pratat om den väg som Danmark har valt i invandringspolitiken?

Var, undrar jag, har Markus Uvell varit de senaste tio åren? Vad grundas den skeva uppfattningen på att invandringspolitiken inte diskuteras förrän nu, när SD sitter i riksdagen? Och slutligen, vad menar Uvell med att svälja och använda det sverigedemokratiska uttrycket etablissemanget?

Jag är mycket förundrad och nyfiken.

En lång natt, massor med information, analyser och siffror. Här är fem tankar ur högen.

1. Naturligtvis är det en blytung natt för Demokraterna, som tappar hela majoriteten i representanthuset. Republikanernas framsteg är i paritet med reaktionen mot Bill Clinton 1994 (”Contract with America”). Det blir ännu svårare för president Obama att driva igenom lagstiftning och tackla de gigantiska utmaningar som USA står inför. Demokraterna fick ett betydande mandat via valsegrarna 2006 (kongressval) och 2008 (president- och kongressval). Nu är hela majoriteten i representanthuset borta.

Men det finns många sätt att se på saken. Republikanerna blir helt plötsligt medansvariga. Nyvalda Tea Party-ledamöter som Rand Paul vill bilda en egen grupp inom den republikanska partigruppen i kongressen. Vad det betyder för den Republikanska sammanhållningen är oklart. Och det finns många exempel på att presidenter har vuxit med större tuggmotstånd och behov av kompromisser i kongressen. Hur det blir är omöjligt att veta.

Någon som resonerade klokt om olika scenarier redan innan valnatten inleddes är alltid läsvärda Jonathan Freedland på The Guardian. Läs hans analys här.

2. Raset i representanthuset är minst lika stort som väntat. Men i senaten förlorade Demokraterna något mindre än befarat, och behåller majoriteten (om än knappt). Manchin i West Virginia vann, Boxer i Kalifornien vann, Blumenthal i Connecticut vann. Murray i Washington och Bennet i Colorado är ännu osäkra när detta skrivs, men hade hyfsat hoppfulla chanser.

Och senatens majoritetsledare Harry Reid i Nevada klarade sig! Det var en symbolisk skalp som Republikanerna gärna hade tagit.

Alltid något att glädjas åt, även om det är svårt att navigera i senaten med liten marginal. Och Sestak i Pennsylvania och Giannoulias i Illinois (Obamas gamla stol) förlorade jämna och uppmärksammade race.

3. Guvernörsvalen är viktiga i år eftersom USA:s valkretsar ska justeras inför presidentvalet 2012. Och då brukar det ritas valkretsar på de mest kreativa sätt, med hjälp av avancerade dataprogram, för att gynna det styrande partiet i delstaten. Och Demokraterna vann (läs: förlorade inte) en hel del viktiga guvernörsval. I Maryland, Colorado, Massachusetts, Kalifornien, New York.

Men man förlorade guvernörsposterna i Pennsylvania, Tennessee, Kansas, Wyoming, Michigan, Wisconsin och Oklahoma. Och föll tungt i Ohio och i Sydkarolina, där omtalade Nikki Haley blir guvernör.

Blandad kompott, alltså.

4. En del Demokrater som jag har följt lite extra förlorade tyvärr. Jag var på Russ Feingolds valvaka i Madison, Wisconsin 2004 och det var en senator som ofta gick sin egen väg. Om jag minns rätt röstade han emot ”The Patriot Act” med motiveringen att han faktiskt hade läst den. Blanche Lincoln från Arkansas var den yngsta kvinnliga senatorn någonsin när hon blev vald 1998 (38 år). Och har du en så bra kampanjlåt som Tom Perriello hade är det en skam att inte bli vald.

Däremot är det kul att återigen ha en Cuomo som guvernör i New York (med förnamnet Andrew). Minns det här talet (av pappa Mario).

Och Barney Frank klarade sig, lyckligtvis. Om honom finns det en bok med en rolig titel.

5. Kvällens mest imponerande siffra var att Tea party-kandidaten Marco Rubio fick runt hälften av rösterna i Florida. Han utmanades både av en demokrat (Meek) och av en oberoende, före detta, och mycket populär republikan (Christ). Och Rubio fick runt 50 procent ändå. Kvällens stora fråga är också hur Tea Party-rörelsens framgångar ska tolkas. Läs gärna Martin Gelins utmärkta artikel i DN som bakgrund.

Personligen tror jag att Tea Party-rörelsen drar Republikanerna åt höger i ett läge där många väljare efterfrågar pragmatiska lösningar. USA:s demografi förändras snabbt och om 30 år är en majoritet av landets invånare ”icke-vita”, om detta förenklande uttryck tillåts. Jag tror att det är svårt att bygga en majoritet i ett presidentval, då valdeltagandet är mycket högre, med Tea partyt som utgångspunkt.

Men jag är som alltid öppen för motargument, och är det något vi har lärt oss är det att inte underskatta Tea Party-rörelsens sprängkraft.

Så kommentera gärna.

Jag gjorde en övergripande sammanfattning av kvällens kongressval tidigare. Om nu en riktig USA-nörd har hittat hit till vår blogg, vill jag bara tipsa om den ultimata guiden till ALLT som händer ikväll/under natten. Det är nämligen ingen idé att göra jobbet själv, när Ed Kilgore gör en sådan här noggrann guide.

Och visst, jag har faktiskt haft äran att jobba med Ed Kilgore. Det var roligt och jag erkänner att jag hämtade kaffe när han smet in i lunchrummet, bara för att kunna småsnacka lite. Skumma gärna guiden då den är ett exempel på hur detaljerad information det går att få om nästan precis allting som rör politik i det här landet.

Förresten: Vem är Sveriges Ed Kilgore?

Tidigt i morse gick jag med min kompis till Jim till hans röstlokal i Washington DC. På vägen dit berättade han målande om köerna för exakt två år sedan, när Barack Obama valdes till president. “Hela backen ner här var full med folk, du såg inte ens var kön slutade”, förklarade Jim när vi kom fram.

Och det var naturligtvis ingen kö i år. Visst, det var en del folk i omlopp, men absolut ingen trängsel. Washington DC är ju inte heller en riktig delstat, inga kongressledamöter ska väljas. Men att intresset generellt inte är på topp märktes tydligt.

Den stora frågan för kvällen är hur illa det kommer att gå för Demokraterna. På CNN erbjuder de följande minnesramsa: 39-10-Nevada.

39: Republikanerna måste vinna 39 nya mandat i representanthuset för att få majoritet (Demokraterna har alltså en tydlig majoritet i dag, alla 435 ledamöter i huset väljs om). Mycket tyder på att de lyckas, även om Demokraterna har försökt bygga en “firewall” för att stoppa Republikanernas framryckningar. Jag är som alltid en naiv optimist och gissar att Republikanerna får en “net gain” på 36 mandat, vilket skulle ge Demokraterna en hårfin, fortsatt majoritet.

Anledningen till att jag ännu tror att det finns en liten chans? Demokraterna har prioriterat tydligt och satsar på att hålla strategiska valkretsar, och de verkar trots allt ha fått igång delar av sin valmaskin som fungerade så bra 2008. Men visst, alla prognoser tyder på att Republikanerna tar mer än 39 nya mandat.

10: I senaten måste Republikanerna få en “net gain” på 10 mandat för att återta majoriteten (senaten har som bekant 100 ledamöter, en dryg tredjedel väljs om i dag, Demokraternas övertag är 59-41). Standardtipset är att Demokraterna lyckas behålla sitt övertag, mitt tips är 52-48. Och att Demokraterna inte tappar majoriteten beror till viss del på att några Tea party-kandidater är för extrema för att bli valda, till exempel Christine O’Donnell i Delaware.

Nevada: Kvällens prestigestrid utspelar sig i Nevada, där Demokraternas majoritetsledare i senaten Harry Reid är riktigt illa ute. Att fälla en majoritetsledare är självfallet en symbolisk seger, och jag tror att Tea party-kandidaten Sharron Angel lyckas. Reid har vanligen blivit vald med små marginaler och med stort stöd av oberoende mittenväljare, och de röstar inte i tillräcklig utsträckning i dag. Om Reid skulle klara sig lär han stå i tacksamhetsskuld till facket, som just bedriver en omfattande “Get Out The Vote”-kampanj.

Fler kommentarer kommer här på bloggen under kvällen.

Och här ovanför har ni Jim, helt ensam, utanför vallokalen. En talande bild, tyvärr.

Valet av Dilma Rousseff till president i Brasilien, världens femte största land och världens åttonde största ekonomi, borde ha varit en god nyhet. Hon är inte bara kvinna, vilket i sig är en viktig markering på en kontinent som alltför mycket präglas av machoism, utan hon har också lovat att behålla de uppskattade och framgångsrika bidragen till landets fattiga.

Men valet av Dilma Rouseff är inte odelat positivt, annat än symboliskt, för landets kvinnor – och kanske inte heller för landets fattiga. Från att tidigare ha talat sig varm om en legalisering av abort har hon, under trycket från miljontals evangelister och katoliker, gjort en tväromvändning genom att tydligt slå fast att hon inte vill ändra den hårda abortlagen. Och det i ett land där omkring 300 kvinnor varje år får sätta livet till på grund av illegala aborter.

När det gäller den ekonomiska politiken lägger sig Dilma Rousseff i mitten. Det blir alltså fortsatt business-as-usual i ett land med explosionsartad tillväxt, explosionsartat ökade koldioxidutsläpp och som dessutom seglat upp som en stor oljenation. Att trycka gasen i botten i en värld på randen av klimatkaos är inte en hållbar utveckling för någon, och allra minst för de fattiga.

Varför överlåta utvecklingen i marknadens händer när den så flagrant har visat sig blind inför klimathotet?

Ingen missunnar Brasilien utveckling. Men det finns andra vägar att gå.

Efter tipsen som ni fick i förra inlägget härifrån USA är det dags för tre spaningar.

1. Massmötet med Jon Stewart och Stephen Colbert pågick när jag landade i Washington DC. Jag hann se en hel del roliga skyltar och pratade både med vänner och folk på tunnelbanan som hade varit där. Siffran är imponerande: 215 000 deltagare enligt en oberoende politisk firma. Samma firma uppskattade att 87 000 deltog i mötet med Sarah Palin och Glenn Beck. Den roligaste skylten jag såg: En massa text på arabiska, och en förklarande text under: ”You don’t have to worry, it just says McDonald’s.”

Och just en sådan ironisk skylt säger en hel del om mötet. Det var en protest mot det polariserade politiska klimatet, den ytliga mediebevakningen av politik, och ett svar på mötet med Palin och Beck. Men det var inte ett rally specifikt för Obama och Demokraterna, och det kommer inte att påverka valutgången i någon större utsträckning. Det hade varit bättre för Obama om 215 000 människor hade knackat dörr i stället.

2. Och att knacka dörr är precis vad jag gjorde hela söndagen i valdistriktet PA-07 i Pennsylvania (utanför Philadelphia). Jag åkte i ottan tillsammans med min gode vän Jim och hans kompis Taylor. De var både väldigt aktiva i Obamakampanjen och känner två personer i kampanjledningen i PA-07, där Bryan Lentz är Demokraternas kandidat till representanthuset. Taylors förklaring till varför han ville gå upp snortidigt och åka med till PA-07 var enkel: ”Så att jag känner mig mindre skyldig och har lite bättre samvete när vi förlorar på tisdag”.

Vår heldag i ett ganska välmående villaområde utanför Philadelphia sa ganska mycket om kongressvalet generellt. Vi knackade dörr hos familjer som är kända demokratiska sympatisörer och som nu ska mobiliseras. Men intresset för att snacka politik var generellt mycket lågt. De flesta tog snällt en valbroschyr med all praktisk information, försäkrade att de var Demokrater och att de skulle rösta. Därefter ville de återgå till lövkrattning och andra familjebestyr.

I de längre politiska diskussioner som jag hade var det bistra ekonomiska läget, den höga arbetslösheten, illegal invandring och hotet från Kina återkommande ämnen. Defensiva frågor där jag försvarade president Obamas åtgärder så gott jag kunde, och i synnerhet lät folk prata av sig. Väldigt intressanta diskussioner såklart, och efter runt 100 knackade dörrar har två personer frågat om min accent. Och då mest i ren nyfikenhet.

Men det låga intresset och de frågeställningar som kom upp i diskussionerna återspeglar Demokraternas problem och varför det lär gå dåligt i morgon.

3. När vi var klara med vårt första pass blev vi skickade till annat, ännu mer välbärgat område. Under söndagskvällen pågick Halloweenfirandet som bäst och smågatorna i den burgna förorten fylldes med utklädda barn som frågade ”trick or treat”. Vi avrundade en stund senare för att inte störa firandet för mycket, men bilden av den trygga amerikanska gatan med olåsta dörrar, barn som sprang runt, vänliga grannar som hjälpte mig till rätt hus där kvarterets Demokrat bodde, hade fått Robert Putnam att gråta (Putnam sörjer ju USA:s borttynande civilsamhälle).

När vi var klara för kvällen åkte vi hem till Jims kompis Paul, som bor i Philadelphia och erbjöd en soffa för natten. Kontrasten var oerhörd. Paul bor i ett väldigt nedgånget område som hade passat i TV-serien ”The Wire” och han jobbar faktiskt i en skola, för er som har sett säsong fyra. ”Fast min skola är tio gånger värre”, sa Paul som avbryter minst ett slagsmål per dag och som har haft en ”vit” elev på fyra år.

Huset var dock nyrenoverat och han hade en fantastisk rooftop med utsikt över hela Philadelphia. Vi avrundade kvällen däruppe med en öl och Paul hamnade snabbt i en lång diskussionstråd om hur USA hamnar på efterkälken, hur barnen i hans skola aldrig får en riktig chans att lämna den misär de växer upp i, hur det amerikanska politiska systemet inte förmår hantera de verkligt stora frågorna om globaliseringens utmaningar, växande klyftor, reell fattigdom, galopperande statsskuld, urholkad konkurrenskraft, och så vidare.

Det var en bra diskussion med många frågor som president Obama måste hitta svar på om han ska bli omvald 2014. En första örfil får han med all säkerhet av de amerikanska väljarna i morgon.

I fredags gick polisen i Västsverige ut och ”informerade” om ett möjligt bombhot i centrala Göteborg. Samtidigt riktades det inga direkta uppmaningar till göteborgarna. Inga råd att stanna hemma eller att undvika vissa platser.

Något kan hända! Bete er som vanligt – men var på er vakt!

Nu i helgen greps så fyra personer misstänkta för förberedelse till terrorbrott. Två av dem har släpps eftersom polisen inte hade tillräckligt på fötterna för att häkta dem – men enligt Säpo, som tagit över utredningen från Göteborgspolisen, är de fortfarande misstänkta för brott.

En av dessa män berättar för Sveriges Radios Ekot hur han upplevde polisens agerande när han blev gripen:

”Vi låg och sov klockan sex på morgonen, jag, min fru och fyra barn. Så blev vi väckta av rejäla smällar mot dörren. Då var de redan inne i hallen, en jättemilitärstyrka. Det var femton – tjugo poliser, jag vet inte, det var fullt med poliser…

Jag hann inte se innan jag åkte ner i golvet och fick ett knä i ryggen och en knuff med huvudet mot golvet. De skrämde liksom livet av oss. Jag blev transporterad efter 45 minuters förnedring inför mina barn. Jag satt helt naken när de tog mig och så händerna bakom huvudet och rejäla skjutvapen riktade mot mig.”

Polisen ”informerar” om ett bombhot mot centrala Göteborg – men riktar inte några särskilda uppmaningar till medborgarna. Sedan grips ett antal personer misstänkta för terrorbrott – åtminstone i ett fall verkar överdrivet våld ha använts från polisens sida – för att kort därefter släppas, samtidigt som de fortfarande sägs vara misstänkta.

Vill man uttrycka det milt kan man säga att polisen i Göteborg skött det hela riktigt, riktigt dåligt. Vill man uttrycka sig mer krasst kan man säga att helgens händelser spelar in i mönster som blivit allt vanligare sedan attackerna mot World Trade Center 2001:

En smygande, oklar rädsla sprider sig i samhället – någonting, oklart vad, hotar ”oss” – och polis och underrättelsetjänster tummar allt mer på proportionalitet och rättssäkerhet i sitt arbete.

Det är oroande.

Nu på tisdag 2 november avgörs kongressvalet i USA. Undertecknad befinner sig just nu i Philadelphia och kommer att blogga här de kommande dagarna. Men det händer även att jag får frågan om hur valen i allmänhet och amerikansk politik i synnerhet kan följas i övrigt. Här följer mina standardtips.

Böcker: ”The Right Nation” av Wooldridge och Micklethwaith är boken som gör att du förstår det konservativa USA. ”The Audacity to Win” av David Plouffe beskriver Obamas kampanj inifrån.

Tidningar: Washington Post är basen (läs Chris Cillizza), The New Republic ett favoritmagasin.

Bloggar: ”Five Thirty Eight” ger koll på alla siffror.

Podcast: ”It’s All Politics” är kul och faktaspäckad.

TV: Klassikern stavas ”Meet the Press” och kan även ses via iTunes.

Sociala medier: På Twitter kan du följa allt från tidningar via smedjan CAP till Karl Rove och svenska USA-proffset Martin Gelin. Tips: Följ gärna mig – och kolla sedan vilka jag följer.

Tipsa gärna vidare i kommentatorsfältet nedan!

I morse var jag på Timbros seminarium ”Integrationens utmaningar”, en diskussion utifrån rapporten med samma namn. Författare till rapportens olika kapitel är Heidi Avellan, Thomas Gür, Sakine Madon, Frida Johansson Metso och Paulina Neuding. Trist nog var Avellan och Madon inte med på seminariet, men de tre andra illustrerade väl den borgerliga idédebatten på området.

Utan att ha läst rapporten – än, räkna med att jag gör det efter att ha hört sessionen i morse – kan jag säga att tre huvudspår dominerade och de drar åt helt olika håll. Det ska bli intressant att se vilket spår som får mest utrymme i högern framöver.

Det första spåret drevs av Frida Johansson Metso, som hos Timbro gav den klassiska liberalismen ett efterlängtat ansikte, och handlar om flykting- och asylrätten och att integrationsdebatten måste börja i flyktingarnas perspektiv. Hon menar att flyktingmottagandet i Sverige är för långt och hårt och är kärnan till allt ”ont” i det som kallas ”integrationsprocessen”. Vi misshandlar människor (mentalt) och kräver sen att de ska vara redo att ta ett arbete på superkort tid. Sverige måste i stället börja prata om vilka som kommer hit och vilka situationer de har lämnat och varför många inte är beredda att till vilket pris som helst ”integreras” i den mening som vi tänker oss.

Johansson Metso serverade verkligen friska liberala tankar om asylrätten, sa att den är lika grundläggande som rätten till liv och att vi inte kan villkora den eller rycka bort den för människor som kommer hit och ändå vill vara exempelvis hårt praktiserande muslimer. Det handlar om en rättighet, inte om att vara tacksam för att man får komma hit och därför kan Sverige inte ställa andra krav på de som kommer hit än på de som redan bor här – att man ska vara på ett visst sätt för att accepteras. Ska vi då stänga gränserna för de som inte vill ”anpassa” sig?, frågade Johansson Metso.

I kontrast till denna hållning stod Thomas Gür och Paulina Neuding, som serverade plattityder som: ”som flykting är man gäst här” (Neuding), ”varje majoritetssamhälle har rätt att ställa krav på nykomlingar (Gür), ”vi måste prata om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken” (Neuding), ”tough luck, det är det här majoritetssamhället och de här koderna som finns, man ska följa dem om man vill bli tagen på allvar” (Gür), ”jag är reaktionär” (Gür), ”diskrimineringen är inte så utbredd som debatten ger sken av” (Neuding). So much för högerns snack om individens rättigheter kontra kollektivet.

Gür och Neuding representerade väl de två andra tankeströmningarna inom högern:
1) integration är att försörja sig och ha ett arbete och problemen är därför Las, för höga ingångslöner och andra ”undanträngningseffekter” på arbetsmarknaden samt att vi har för generöst mottagande och välfärdssystem som gör att människor inte vill försörja sig genom arbete;
2) integration handlar om anpassning och laglydnad och vi måste prata om varför invandrare har högre brottsbenägenhet och hur detta är kopplat till deras kultur.

Det var en spretig diskussion med andra ord. Asyl- och flyktingpolitik blandat med arbetsmarknadspolitik, introduktion för nyanlända, normer och värderingar samt välfärdssystemen. Ändå intressant i all sin belysning av högerns idéer på dessa områden. Trist nog landar även Frida Johansson Metso slutligen i den lika enkla som tröttsamma föreställningen att integration handlar om att försörja sig och att man ”inte ligger staten till last”. Ingen verkar ha bemödat sig om att ta reda på vad integrationspolitiken egentligen var menad att handla om: att samhället och dess institutioner skulle integreras med sina invånares behov, oavsett hur dessa ser ut. Johansson Metso har hittat en kärna till detta i sina resonemang om problemen med flyktingmottagandet och vår syn på asylrätten – men skulle behöva en knuff i rätt riktning för att landa i att integration är en pågående samhällelig process och inte en individuell prestation.

Vilken av dessa tre tankeströmmar kommer då dominera högerns interna debatt framöver? Jag tror att Frida Johansson Metso och socialliberalismen samt kosmopolitismen hon representerade på dagens seminarium inte kommer att få fäste i den borgerliga debatten.

Jag tror att några tokstollar längst ut på högerkanten kommer att fortsätta driva linjen ”vi måste prata om invandrares brott”, men utan att få gehör hos den breda högern. Precis som Magnus Åsblad skriver i sitt förträffliga reportage ”Myten om misslyckandet” i dag, så har galenskaper som burkaförbud och liknande inte riktigt fått fäste (Ali Esbati skriver också intressant om detta, om än med större förvissning just om att galenskaperna faktiskt har fått fäste).

Jag tror slutligen att Svenskt Näringsliv och den nyliberala högern kommer att fortsätta driva att alla lösningars moder är att försvaga arbetsrätten och välfärdsstaten och att det är detta som kommer att fortsätta dominera. Det ser vi redan prov på i och med att integrationsministern har flyttats till Arbetsmarknadsdepartementet och att ”arbetslinjen” är grunden för hela den borgerliga politiken. Det ser vi redan i och med att den nya socialförsäkringsministern säger att reformen som kastar ut människor ur välfärdssystemen ”ligger fast”. Det ser vi redan i och med att regeringen är så upptagen med att höja Sveriges ekonomi till skyarna trots att arbetslösheten är så hög – vilket bäddar för mörkblå reformer ”för att få folk i arbete”. Det vill säga realisera Svenskt Näringslivs alla våta drömmar.

Till slut har de debattvågor om vilken typ av ekonomi vi vill ha som finanskrisen skapat också nått Sverige. Arenas ekonomiska råds första årliga seminarium – som kan följas live – tar sin utgångspunkt i finanskrisen och ställer några av de frågor som borde ha ställts oss för länge sedan:

Vilken roll har finansmarknaderna egentligen spelat i de senaste decenniernas tillväxt?
Hur kan vi reformera det finansiella systemet så att vi undviker liknande krascher i framtiden?
Och hur kan vi styra investeringar och tillväxt i en riktning som är långsiktigt hållbar – miljömässigt och socialt?

Det är hyfsat stora framtidsfrågor som panelerna och talarna brottas med. Mycket av fokus ligger naturligtvis på utvecklingen inom finanssektorn de senaste åren, men ett intressant perspektiv som dök upp under förmiddagen tog fasta på kopplingen mellan finanssektorn och – om uttrycket ursäktas – den verkliga ekonomin.

Det hela handlar om ojämlikhet.

Hansjörg Herr från Berlin visade att lönernas andel av BNP successivt sjunkit de senaste åren, och att de nominella löneökningarna i hans hemland Tyskland varit mycket blygsamma under 2000-talet. Samtidigt har den rikaste delen av befolkningen fått allt mer resurser. Vad får det för konsekvenser?

Till att börja med blir det svårt att hålla upp efterfrågan. Professor Herr citerade den gamla Henry Ford, som en gång påstås ha sagt att arbetarna på hans fabrik också skulle ha råd att köpa de bilar de producerade. Det ligger i arbetarnas intresse att få högre löner – och om ingen kan köpa företagens produkter sitter också ägare och chefer i skiten. Men när lönerna utgör en allt mindre del av den totala ekonomin sjunker också totala efterfrågan. Det blir problem att komma upp ur en recession när ingen konsumerar.

Men växande ojämlikhet har också en mer direkt koppling till finanskriser. Som Sony Kapoor påpekade får man två helt olika utfall om man ger hundra kronor till någon i den nedre delen av inkomstfördelningen jämfört med om en tydlig höginkomsttagare får hundra spänn extra. Höginkomsttagare tenderar nämligen att använda betydligt mindre av sina resurser till konsumtion.

I stället kommer hon att spara eller investera pengarna. Och med ett dysfunktionellt finansiellt system så kommer de pengar som höginkomsttagarna inte använder till direkt konsumtion allt för ofta att söka sig till ”dåliga” investeringar – som komplexa finansiella instrument; uppblåsta bostadsmarknader.

Också här borde det finnas en öppning för vänstern.

Finanskrisen har gett oss argument för en jämlikhetsskapande politik.

De som förtvivlat håller fast vid något som aldrig har funnits och aldrig kommer att bli. De som vill att Sverige ska bli vad de inbillar sig att det en gång var. De har redan förlorat.

Peter Wolodarski, det är chefen för ledarsidan på Sveriges största morgontidning. Zlatan Ibrahimovic, det är Sveriges största fotbollsstjärna. Alexandra Pascalidou, det är en av Sveriges mest kända journalister och författare. Nyamko Sabuni, det är Sveriges jämställdhetsminister. Josef Fares och Daniel Espinosa, det är två av Sveriges mest framstående regissörer. Ibrahim Baylan, det är Sveriges största partis partisekreterare. Jag kan fortsätta länge med att räkna upp kända namn. Och låt oss inte glömma alla hundratusentals okända, som varje dag stretar på med sina liv.

Den som nu skjuter på folk som ser ut som oss – hen demonstrerar ytterst desperationen över att kampen sedan länge är över. Vi är som vi är, vi heter som vi heter och ser ut som vi gör. Det går inte att göra oss som naturligt inslag i Sverige ogjort.

Därför, mina vänner, har skjutande rasister och folkvalda dito redan förlorat. Nu måste vi andra förstå det och agera därefter.

I Göran Hägglunds framgångssaga om minskade vårdköer som resultat av kömiljarden är det inte mycket framgång kvar. När Dagens Arena i våras publicerade reportaget ”Fusket med kömiljarden” framhöll Hägglund i en intervju med oss att ”Äntligen har Sveriges patienter sett ett trendbrott när det gäller köerna i vården – ända sedan regeringen lanserade kömiljarden 2008 har köerna minskat”.

Det var visst inte helt sant – något som det nu finns tydliga siffror på. Men först en återblick till när kömiljarden infördes: Flera landsting insåg tidigt att det fanns en möjlighet att placera patienter i en kö för ”självvald väntan”. I denna kö skulle patienter stå som har accepterat att vänta längre än de tre månaderna som kömiljardens ersättning utgår från.

I Stockholm län placerades 60 procent av patienterna i kön för självvald väntan, hela 12 500 patienter gömdes. Ett av flera exempel från denna episod var Anne-Sofi Andersson från Stockholm, som fick beskedet att hon skulle få vänta i tolv månader på att få träffa en hörselspecialist. Om hon hade några synpunkter skulle hon vända sig till vårdgarantienheten:
– Jag tänkte mer att det gällde om jag hade klagomål, inte att det skulle påverka min väntetid, sade Anne-Sofi Andersson.

Landsting lät det helt enkelt vara upp till patienterna själva att kontakta vården om de ville ha del av vårdgarantin. Efter upptäckten om hur kön för självvald väntan utnyttjats av olika landsting skärpte Hägglund reglerna. Nu skulle alla patienter redovisas i en och samma kö. Men ända fram till april kunde landstingen fortsätta att placera patienter i den frivilliga kön.

Det är alltså först när Sveriges Kommuner och Landsting redovisar den avstämning av köerna som gjordes i september som det står helt klart:

Två av tre landsting når inte längre når upp till de kriterier som ställs i kömiljarden.

Hägglunds luftslott har gått upp i rök.

Socialdemokraterna gjorde inte bara allmänt sett sitt sämsta val sedan 1914, de förlorade också basen av sina väljare. En sådan förlust svider.
– Vi är arbetarrörelsen som ratades av dem som har jobb, sa Mona Sahlin i sitt tal på LO:s representantskap i dag.

– Det är den observationen som smärtar allra mest, allra mest, sa hon.

Socialdemokraterna är fortfarande relativt starka bland unga, bland pensionärer och sjuka och arbetslösa. Men bland människor som har ett jobb fick partiet bara 22 procent – mot Moderaternas 32 procent. Arbetarpartiet har förlorat arbetarna, men är fortfarande starka bland utsatta grupper – bland ”de som behöver politiken mest”, som Mona Sahlin uttryckte det.

Det återspeglas också i att partiet får bäst resultat i landstingsvalet (33 procent mot 30,7 i riksdagsvalet). Samma sak är det för Vänsterpartiet (5,8 mot 5,6 procent). För Miljöpartiet är det däremot tvärtom (6,9 mot 7,3). Landstingsvalet är dock det enda val där de rödgröna tillsammans är större än alliansen (46,6 mot 42,8).

Vänsterpolitiken är fortsatt relevant för samhällets utsatta. Men för alla andra har den förlorat i betydelse. Det är hög tid för vänstern att tänka om.

Schlingmann & co insåg för länge sedan att Moderaterna var synonymt med skattesänkningar. Därför drog de slutsatsen att det var helt onödigt för moderater att gå omkring och prata om det – och helt idiotiskt att gå till val på. Eftersom alla redan vet att moderater sänker skatterna så kan man i stället lägga energin på att muta in andra politiska sfärer och börja prata om dem utifrån ett högerperspektiv, såsom arbete och välfärd till exempel.

Lärdom för vänstern: sluta prata om trygghetssystem, fördelningseffekter osv. Alla känner redan till det och alla litar redan på att en solidarisk politik kommer att föras om ett vänsteralternativ kommer till makten. Lägg i stället energin på att inmuta andra politiska sfärer, såsom ekonomi, näringspolitik, utbildning, det individuella livsprojektet till exempel.

Observera: jag menar absolut inte att vänstern ska föra högerpolitik. Men vänstern borde inrikta sig på att prata om traditionella högerfrågor – utifrån ett vänsterperspektiv. Alltså: byta fokus.

Summan 900 miljarder kronor har inte mindre än två gånger figurerat i media de senaste dagarna. Senast handlade det såklart om Storbritanniens brutala sparpaket som kommer att innebära i princip 25-procentiga nedskärningar inom samtliga departement.

Besparingarna skär så djupt att till och med drottning Elisabeth II kommer att få se bidragen frysas för att sedan minska med 14 procent. Men drottningen i alla ära, det är inte hon som drabbas när en halv miljon jobb samtidigt försvinner i offentlig sektor. Det är som vanligt de redan utsatta. Det är de som får betala notan.

Notan för vad? Jo, finanskrisen som skapades av finansvalparnas vidlyftiga affärer – på till exempel Wall Street.

Det för mig osökt över till den andra gången som summan 900 miljarder poppade upp i medieströmmen. Det är nämligen summan av bonusersättningarna på Wall Street i år och motsvarar på en höft hälften av den totala svenska lönekakan – i bonus!

Bonusregnet har åter tilltagit i finanskvarteren. Ersättningarna är redan nu högre än vad de var åren innan krisen. Grunden för en nya bubbla är lagd.

Den enes bröd…

Om några veckor går jag på föräldraledighet. Min vikarie blir Eric Sundström. Eric har varit ordförande för Socialdemokratiska Studentförbundet och även arbetat på Socialdemokraternas partistyrelse, i regeringskansliet samt på den amerikanska tankesmedjan PPI. Han har studerat på universitetsnivå i fem länder och har en magisterexamen från Johns Hopkins University. Senast var Eric chefredaktör för Aktuellt i Politiken. Idel tunga erfarenheter, som kommer väl till pass här på Dagens Arena.

När jag började på Arenagruppen, i september 2007, fick jag uppdraget att starta en helt ny och webbaserad ledarsida. Samma dag som jag satte min fot här gick jag in i vecka tolv i min första graviditet. Jag hann lansera sidan, placera den på proffstyckarkartan, putsa till den och sen lämna över till min dåvarande vikarie Katrine Kielos, som drev ledarsidan galant. Efter föräldraledigheten fick jag en utökad tjänst här på Arenagruppen och har ägnat nästan två år att – vid sidan av Dagens Arena – konsolidera och utöka vårt mediebolag. Det har varit mitt fokus och i dag driver vi fem tidningar (Arena, Dagens Arena, Akademikern, Chefstidningen, OmVärlden) och har tolv anställda.

Knappt hann allt detta vara på plats förrän vi fick det efterlängtade beskedet att en del av LO:s pengar för mediesatsningar skulle gå till Dagens Arena. Hela våren, en del av sommaren och tidig höst har alltså för min del gått åt till att utveckla nya Dagens Arena: helt ny sajt på helt ny plattform, fem nya rekryteringar, nya rutiner och en större verksamhet. Nu är tidningen och rutinerna på plats – och jag försvinner än en gång på föräldraledighet.

Under dessa tre turbulenta och fantastiska år har jag alltså ägnat mig mest åt att utveckla och tänka nytt – det ska därför bli skönt att lämna över driften och nästa utvecklingsfas av tidningen till Eric, en av arbetarrörelsens skarpaste hjärnor och en person som jag litar på till hundratio procent. Jag och Eric går nu parallellt i några veckor och snart kan ni läsa hans första ledare! Ni kan också följa Eric på Twitter.

Fler har skrivit om att Eric tar över: Resume, Makthavare.se, Journalisten, Medievärlden, Politikerkollen (Aftonbladet) och Aktuellt i Politiken.